Att vara den man är!!

Kvällen har varit så där… var på en okej förfest, men parken var mycket tveksam. Hade nog varit lika kul att sitta hemma och glo på en film eller tre. Fast andra sidan sett så hade jag ju inte träffat henne om jag varit hemma så det fick ju bli ett plus i kanten till parken.

Men nu till något helt annat.

Att vara den man är. Det är inte så lätt alltid, och ännu svårare är det om man inte vet vem man är. Ja ja det kanske låter konstigt men alla vet ju faktiskt inte det. Jag vet själv hur lång tid det tog för mig att hitta min identitet. Fan jag sökte efter den i ca:6år och det var inte en dans på rosor eller en surf på en räkmacka. Problemet är när man är i den fasen i livet så tycker man att fan jag kanske ska vara så här men varje ny dag har ett slut. Och man fortsätter att söka efter sin identitet varje dag tills man hitta den. Oavsett ålder så givetvis kommer man till denna fas någon gång och det gör ju alla. Jag är rätt klar med nu om vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Men det har tagit tid. Att söka rätt på sig själv gör man inte över en dag, ännu mindre om man har en massa överskottstid för då sitter man ju oftast och bara tänker på massa andra saker som bara rör till sökandet. Det tråkiga i det hela är att man kan ju inte gå någon genväg till det man söker för då kommer man ju att missa massa saker som uteblir i livet. Då är ju risken att man blir något som man inte är.

Sen undrar jag ibland varför man har så brottom med allt i livet. 2006 var genomsnittsåldern för kvinnor 82,9 år och män 78,7 år. Genomsnittsåldern för förstföderskor 29,0 år och män som fick sitt fösta barn 31,5år. Är man då i 20-25 års åldern så har man ju rätt god tid på sig att fixa det man ska innan man uppnår genomsnittet. Är man då 22-24 år så har man ju bara levt lite mer än ¼ del av sitt liv och borde ha rätt god tid med att både skaffa barm, familj, gifta sig, skilja sig, gifta sig igen, skaffa mer barn, också vidare. Att ha för brottom i livet är inte bra för en vacker dag kommer livet ifatt och då kommer nästa krock som man får ta i tur med. Ja nu sitter jag ju bara och skriver massa saker som jag i det stora hela tycker efter som jag har varit med om det själv, inte säkert att alla håller med men det finns faktiskt mycket forskningstid bakom det jag skriver åxå så det är inte bara massa bull.

Jag tror att det viktigaste är att man själv försöker så gott man kan för ingen kommer göra det åt dig. Och att man har någon form av klagomur att luta sig emot för ibland måste man helt enkelt få vara lite gnällig och kan man få vara det mot någon som kan ta det så är det ju kanon. Att helt enkelt våga gå mot strömmen för att kunna gå vidare är nog mitt råd. Varför ska man jämt och ständigt vara alla andra till lags? Och varför blir en del människor sura för att man säger sanningen till dem? Kanske för att de lever i sin lilla jävla bubbla som är så trygg men egentligen bara är uppbyggd på luft och tv program. Fantasi är jätte bra att ha men man måste kunna skilja på det och det verkliga livet annars har man spänt upp de stora seglen för hårt och kommer troligtvis inte få ner dem innan man når kapstaden och då kan det vara för sent.

Bara en så enkel sak som i kväll i parken… jag lekte med tanken om ytlighet. Det är skrämmande att se hur stor del av dem som är där som bara går på det yttre. Var är vår underbara värld på väg? Och ja det var bättre för!!!

Tillsist vill jag bara säga att du som tror att du vet. Du har fel. En mycket kär och nära vän sa för inte så länge sedan. Ju äldre du blir desto mer fattar du att du inte vet ett skit. Du har så rätt. Säger jag som precis har skrivit ett as långt inlägg om hur det funkar hahaha men som jag alltid säger till mina läsare, vänner, bekantar, ny kommande vänner och även er som hatar det jag skriver.

SEE YOU AROUND SOMETIME /Saint.