Att inte veta!!

Allt som ofta händer det att människor kommer i situationer och börja tänka över sitt liv. Vill man kanske gå vidare med det eller ska man stanna kvar där man är? Att inte veta är inte riktigt lätt alltid. Man börja tänka och fundera på olika lösningar men kommer kanske inte fram till något. Man kanske har en familj och det kanske inte funkar så bra i den som man önskar. Man kan ha en partner som jobbar för mycket (tycker man). Barnen kan vara i en ålder då det är lite knepigt med skolan. Det kan helt enkelt vara precis vad som helst som utlöser att man börjar fundera över sitt liv.

Min undran är då, ska man bara ge upp och lämna allt man har? Jag kan ju tycka att man bör tänka över de problemen som finns väldigt väl innan man bara ger upp. Att bara ignorera det och hänga med sina polare i stället för att vara hemma hos familjen eller sambon som man tycker är tråkig funkar inte i längden. För eller senare måste man ta i tur med problemet. Sen är det ju så att man väldigt sällan ser sina egna brister. Att ignorera funkar så länge som motparten pallar trycket. När sedan bomben faller så kan det vara för sent att göra något åt saken.

I dagens läge är det helt enkelt för lätt. Vad jag menar är att folk blir tillsammans. De kanske skaffar barn och köper hus. När sedan minsta lilla mot gång kommer efter några år så går man direkt på ämnet att gå isär, sälja hus, dela på kidsen. För gjorde man inte så. Det krävdes mycket för att en familj skulle splittras. Visst jag säger ju inte att man ska gå omkring och må dåligt av det man lever i, men alla mår bara sämre om man inte försöker själv. Hur många är det som har sin mamma och pappa i livet och de fortfarande är gifta? Troligtvis inte många.

Nu tycker ni säkert att jag är gammalmodig av mig men visst det är jag. När det kommer till det området är jag det. Jag har gjort mina misstag i livet och det är fan inte något jag kan göra åt det nu. Men hade man tänkt innan bomben föll så hade man kanske haft en familj vid det här laget. Nä jag känner mig inte ensam på något sätt, jag trivs med det jag har i dag. Visst lite ovetande är jag men det har jag ju mig själv att skylla efter som jag inte tar upp diskussionen. Men jag känner inte att det behövs efter som jag vet mer eller mindre hur slutet ser ut på historien. Detta kan jag leva med för det stör inte mig.

Något som stör mig där emot är en del som inte tar sitt jävla ansvar i sin familj och försöker lite i alla fall. Hur svårt kan det va undrar jag då. Ska barn behöva bli lidande bara för att föräldrarna bråkar om hur de ska leva sina liv. Det tycker inte jag i alla fall. Det är ju för fan föräldrarna som har satt barnen till världen och då får dom fan se till att sköta om dem också. Då menar jag inte sköta om på så sätt att man skickar iväg ungarna till sina far och mor föräldrar en vecka bara för att man ska kunna bråka utan att de ska behöva höra på. Som om de inte skulle fatta att det är något vajsing på linjen eller???

Vuxna människor skärp till er för fan. Kunde folk leva ihop i 50-60 år för så ska det väl för fan inte vara en omöjlighet nu eller. Ge och ta handlar det om. Inte bara ta och ta och ta. Gå en kommunikationskurs eller vad fan som helst, bara ni lär er att prata med varandra innan det är för sent. Gräset är aldrig grönare på andra sidan. Skulle det mot förmodan vara det någon gång så beror det väl på att grannjävlarna har gödslat bättre än ni själva har gjort. Skärp till er för fan ni är vuxna normalt funtade människor.

Ha en fortsatt bra kväll allihopa. Love you all, eller en del i alla fall.

SEE YOU AROUND SOMETIME /Saint