Det finns många människor som beklagar sig över att det inte kan hitta den rätta. Frågan är då om man söker alls? De blinda människor som finns här i världen går inte på något utseende. Konstigt eller hur. Hur många finns det då som är blinda som har en livs partner? Troligtvis jätte många. För dem är mörker ett vardagsliv det är mer eller mindre det enda de ser eller inte ser. Varför kan då inte vi seende människor tänka som dem? Försöka se in i mörkret är väl ingen som vill göra, men om vi skulle ta oss tid till att göra det och bara se bort från den utseendefixerade världen ett tag. Försöka se det som finns innanför skalet. Är det detta vi söker?
Gång på gång får man höra hur människor är nere på grund av att de inte kan hitta en livskamrat eller en partner. Kan det vara så att de inte gör det för att de sätter upp för höga krav på sig själva? Eller snarare för höga krav på de som dem vill ha? Måste man hitta en människa som alla andra i vänskapskretsen tycker om? Det är väl ändå inte kompisarna som ska tycka om den man ska leva med.
Detta är ett problem som även jag har men jag har även försökt att vända den trenden. Att gå in i ett mörkt rum där bara dörren låter ljuset komma in. Att sedan stänga dörren och låsa den blir en utmaning. Till slut så har du fått tillbaka synen så pass mycket att du sakta kan ta dig fram genom rummet. Frågan är då kommer man att hitta ut igen. En omöjlighet säger många, jag vill påstå att det är fel. Givetvis kommer du att hitta ut. Paniken kanske kommer mer än en gång undertiden du söker efter utgången, men när du samlat dina tankar och söker vidare så kommer du garanterat att hitta dörren. Du kanske går på hinder som är placerade i rummet men du kommer att hitta ut.
Jag har länge tänkt raka motsatsen, en omöjlighet att änns försöka överleva själv i det mörka rummet. För inte länge sedan fattade jag att det var fel. Det enda som styr över om du kommer ut eller inte är du själv. Det är ju bara du som är där inne och massa olika hinder som du ska ta dig förbi på vägen tills du hittar utgången igen. När jag hittade dörren igen och lyckades famla in nyckeln i låset och öppnade blev jag som bländad av ljuset. Jag fick tillbaka min vanliga syn och kunde snabbt samla tankarna, detta kan jag göra hur många gånger som helst utan att känna panik eller rädsla någon mer gång, tänkte jag.
Det finns en värld utanför rummet vi lever i men för att bli starkare måste vi gå in och stänga dörren för att sedan söka efter den och till slut åter igen öppna den. Gör vi det så kommer vi snart märka att det finns så mycket mer som vi inte har sett innan.
Jag vill påstå att det är precis så med människan också. Vi måste våga se vad som finns under skalet på dem vi träffar för att sedan kunna se att det finns så mycket mer där inne. Lever vi bara i dagsljus så kommer vi aldrig att hitta vad vi söker. Men vad vi först måste göra för att hitta det vi söker är att riva ner alla murar som vi byggt upp för omvärlden. Hur ska annars de kunna se vad som finns på insidan???
Detta är också en del av mitt tanke sätt, och jag skriver det för att jag vill dela med mig av mina tankar och funderingar. Det finns inget syfte med att skada, rädda eller göra någon fundersam över det jag skriver. Som jag tidigare skrivit så är det bara varje enskild individ som kan stå för sina handlingar och för sin identitet. Jag står för mitt sätt att tänka, vill du sedan fundera över detta så är det okej men glöm inte av att Sverige har en yttrandefrihet. Jag vill göra klart för alla er som läser min blogg att jag inte försöker gör några personliga påhopp. Jag försöker bara dela med mig av mina erfarenheter och sen är det upp till varje läsare om de vill fortsätta att läsa. Dörren står öppen för alla att lämna precis när som helst.
Peace, Love And Fucking Understanding. I Love You All!!
SEE YOU AROUND SOMETIME /Saint
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar