Vad gör vi utan våra föräldrar?

Detta är något jag har tänkt på den sista tiden. Min far som jag inte har någon vidare kontakt med skulle nog inte kännas av så mycket om han skulle gå bort. Det kanske låter rätt hemskt men har man inte träffats mer än en gång på 20 år så känns det lite redan som att han inte finns längre. Där i mot lilla mamma är värre. Har mer eller mindre daglig kontakt med henne och hon har alltid funnits där om man har haft frågor eller behövt hjälp av något slag. Det känns lite som att hon inte får försvinna. Inte för att det är något på gång så sett men hon är trots allt över 70 år och det är rätt mycket. Hon håller sig fysiskt igång mer än en normal 30 åring gör. Ute och stav går 1 timme om dagen, spelar golf och tävlar i boule. Man kan säga att hon är som 50 fast vissa saker har tagit ut sin rätt så som hörsel. Saken är den att oavsett hjälp man fått eller inte så är detta en mamma som man inte kan klara sig utan känns det som. Jag funderade lite på det idag och det kändes tungt. Kanske bättre att inte tänka på det. Men ändå finns det ju där i bakhuvudet när man väl har släppt tanken fri så det är inte jätte lätt att sluta tänka på det.

Jag vet att alla liv har sin gång och att det är så det är men när man har mist någon nära så börjar man tänka, eller jag gör det i alla fall. Kanske fel inte vet jag men jag tycker i alla fall att alla ni som har föräldrar i livet och träffar dem dagligen, ta inget för givet utan ta er tid och sitta ner med dem och bara snacka lite allmänna. Berätta för dem att ni älskar dem för allt de dem gjort för er. Eller bara att ni älskar dem för att dem är vad de är, era föräldrar. Även om jag och min far inte har någon direkt relation till varandra så älskar jag honom för att han har varit en pappa när jag var liten, kanske inte en exemplarisk sådan men ändå en pappa, min pappa. Även om jag har varit otroligt arg på honom många gånger för att han inte har hört av sig på födelsedagar mm. så kan jag inget annat än älska honom som min far.

Tänk på en sak ni som läser detta, ingen lever förevigt. Ni kanske tänker nä visst men 70, 80, 90år men så behöver det inte vara. När man minst anar det så kanske din vän rycks från ditt liv och han var inte mer än 19år. Eller en syster son blir ihjälkörd och man vet inte av vem, han var bara 25år. Tänk på detta varje dag och vänta inte med att berätta hur mycket ni älskar era nära och kära.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer nu så jag låter er tänka lite själva istället men jag vet att jag älskar er. Mamma, pappa, syskon, familj, släkt och vänner. Alla ni som finns där ute helt enkelt. Och jag hoppas att ni får njuta av livet så länge som det bara går.
(nu ska jag vara lite elak också, och lägga ut mina syskon och min mor )

SEE YOU AROUND SOMETIME /Saint